Denna intervju gjordes 2005 för publicering i Jefferson Blues Magazine, dyker väl upp när herr redaktören känner för det... Intervjuade gjorde Kenth-Åke Norman..!! ...Sorry folks, only in Swedish...  Var förresten "månadens band" i Jefferson, kolla här: Månadens Band Oktober 2006

                                  Intervjun från 2005!! (mkt. har hänt sedan dess, haha!!)

Från vår nordliga del av landet kommer en ny akustisk bluesartist som verkar gå i Eric Bibb´s och Homesick Mac´s fotspår. Han heter Johan Eliasson och kommer från Östersund. Jag blev lite nyfiken på den här unga artisten och var tvungen att ställa några frågor till honom.  Hur började det här med musiken? Var det med gitarr direkt eller kom det under resans gång?

Jag föddes i Östersund 1971 men växte upp i ett litet samhälle 2,5 mil utanför som heter Lit, flyttade in till den Jamtska huvudstaden 2002. Och här trivs jag väldigt bra, tanken på flytt söderut finns men samtidigt så undrar jag om det behövs, det finns alla möjligheter här med musiker, studios etc. Och tack vare internet så är ju egentligen hela världen inom räckhåll..
Musiken har alltid funnits i mitt liv på sätt och vis, min farfar gjorde mina första inspelningar på en gammal kassettbandspelare när jag var inne på mitt 3:e år, på bandet hör man allt från Bellmanhistorier till korta visor!! Jag är så tacksam för detta, fantastiskt skojigt att ha kvar när man blir äldre!! Min farmors släkt är/var duktiga musiker allihopa och hon var den person som fick mig att börja sjunga vid väldigt unga år, där fick jag sitta i hennes knä och hon spelade på tramporgeln och sjöng visor från förr. Det var så jag började min musikaliska bana!!

Mina första instrument var orgel och piano faktiskt, gitarren kom senare in i bilden, mycket senare. Man ska ju börja med träflöjt i den kommunala musikskolans led, men jag hoppade över det stadiet och började med orgeln, eftersom jag inte lärt mig noter med flöjten så fick jag spela allt på gehör, men det gick det också. Så, än idag kan jag faktiskt inte läsa noter.. På gott och ont.. Men jag känner att gehöret ger mig en annan kontakt till musiken, jag måste verkligen ”känna efter” för att lära mig ny musik.. Gitarr kan man väl säga att jag spelat sedan 1995 ungefär, men egentligen så sent som 1999, då jag tog gitarrspelet på allvar! Har inte spelat så länge alltså, men nu spelas det varje dag.

Min röst har alltid varit mitt huvudinstrument, och kommer så alltid att vara. Man kan väl säga att jag är en ”blues singer” som kompar sig själv på gitarr, precis som ”in the good old days”. Ofta var det ju så att det var blues och gospelsångare som harvade lite på gitarr för att akompanjera sin röst, visst fanns det riktiga virtuoser på gitarr även då, men instrumentet var väl mer ett komplement än ett framträdande soloinstrument som gitarren ofta är idag. Son House tycker jag är ett bra exempel, makalös sångare men kanske inte så tekniskt driven på gitarren. Hans spel bygger mer på känslan bakom och det är det allra viktigaste för mig. Jag gillar verkligen också Blind Willie Johnsons sätt att variera sång och gitarr, det är ett magiskt uttryck för mig idag, verkligen ett själsligt tillstånd.. Han är min största förebild vad det gäller gitarr. En annan är Blind Willie McTell..

Så det är väl också mitt förhållningssätt till gitarrspelet, att med en bottleneck svara och stödja min röst.. Jag försvinner in i musiken på ett sätt som är svårt att förklara.. När den speciella feelingen infinner sig går man som in i.. Musiken..?! Kan inte beskriva det bättre.. Det blir inte så mycket på andra instrument, lite mandolin, munspel mm. Det är helt enkelt kul att hitta nya ljud och testa lite olika uttrycksformer. Banjo blir nästa projekt!

Såg på hemsidan din att du har en stor uppsättning med olika gitarrer och många av dessa har väl sin historia, kan du berätta lite om några för oss läsare?

Samlare är jag av naturen! Nu är det stora intresset GAMLA gitarrer och även andra stränginstrument. Hade väl som mest för något år sedan ca. 70-80 gitarrer samtidigt, men nu har jag väl kvar kanske 40 st. Hälften av dessa är bra att spela på, de andra är väl mest som prydnader på väggen. Huvudsakligen akustiska, då jag fullkomligt dyrkar klangen hos en akustisk gitarr som är 50-150 år gammal!!! Min äldsta spelbara gitarr är från ca 1840!! Jag hade lite planer på ett gitarrmuseum med enbart akustiska instrument från oilka år, men det finns ingen tid nu, kanske nå’n gång..

Min favorit är en Levin av årgång 1907, som är ett makalöst instrument, verkligen lyxig i utförande och påkostad i träslag och pärlemor. Helt i klass med sina amerikanska motsvarigheter från samma tid och den har en ton som slår det mesta. Visst, de flesta i dag känner Levin som antingen fina orkestergitarrer eller enkla och inte så välljudande skolinstrument från 50/60-talet.. Långt innan dess så stod Levin på topp i Europa och resten av världen. En höjdpunkt som instrumentmakare erhöll man vid världsutställningen i Madrid år 1907. Man fick guldmedalj för bästa gitarrer, och det på de spanska gitarrbyggarnas hemmaplan!! Dessutom fick Levin utställningens GRAND PRIX!! Så 1907 var fint för Levin och jag har 2 st från detta år som jag vårdar ömt och spelar in med! Min äldsta Levin är från 1902, härlig patina! Jag spelar på gitarrerna numera, förut samlade jag intensivt och renoverade många. Har inte tid nu pga satsningen och fokuseringen på musiken. Men det är kul att ha många att välja mellan vid t.ex inspelningar! När jag lirar elektrisk slide blir det med en amerikansk KAY orkestergitarr från 1956, härligt vintageljud och coolt utseende.

I dag är det mest mina resonatorgitarrer i metall jag spelar på, singlecone och en tricone, olika ljudbilder gör dessa båda gitarrer väldigt mångsidiga och användbara. Men de är TUNGA att bära omkring på, så jag siktar på att skaffa en i trä så fort som möjligt! Gärna en Dobro med spider-bridge, då vore min arsenal av gitarrer komplett. Eller, förresten, det finns alltid nå’n gitarr man vill ha.. Suck, svårt att sätta stopp!

 

Jag läste också på din hemsida och där kunde jag se att du spelar de flesta av mina favoritlåtar när det gäller den akustiska delen. Såg att det var Robert Johnson, Eric Bibb, Muddy Waters, Lightnin´ Hopkins och John Lee Hooker låtar mm. Men du gör ju också egna låtar, är de i samma anda?

Jo, det blir många låtar från de gamla mästarna! Men i egna versioner, kul att försöka hitta nya arr. till dessa klassiska blueslåtar. Det är en drivkraft.

Men den musiker som givit mig mest inspiration de senaste åren är Eric Bibb, hans musik känns både väldigt tillbaka till rötterna samtidigt som den ständigt finner nya vägar, och hans röst är bland det mest själfulla jag någonsin hört! När jag hörde Eric för första gången så visste jag vilken typ av musik jag ville spela, jag hittade hem, kan man säga..

Jag gillar också hans sätt att länka ihop bluesens båda sidor, du vet, dels ”the Devil’s music” och den andliga sidan, ”spirituals”. Eftersom jag brinner för den tidiga formen av blues så känner jag mig hemma lika mycket i båda läger, den bluesen som spelades lördag kväll ”at the local juke joint” är ju egentligen oftast samma melodier som musiken i kyrkan dagen efter eller hur?! Byter man texterna så.. Mitt eget material knyter väl an till mina förebilders musik, men jag tror att en del av mina kompositioner nog känns väldigt laidback och personliga, ofta en blandning av stilar. Jag lånar nog rätt friskt från många genrer.

Visst, ibland ska ju låten vara en trad. blues, och då får det bli så, jag brukar säga att låtarna skriver sig själva, man kan bara hänga med och se vad slutresultatet blir. Väldigt spännande! Texterna är oftast tagna ur min egen vardag, jag har svårt för att hitta på, så det blir mest självupplevda historier och betraktelser.  

I Östersund så finns det en hel drös med duktiga gitarrister som spelar blues? Har du någon teori på att det blivit så? Östersund ligger ju i närheten till Norge och dess bluesboom är ju känd, kan de ha smittat av sig till er blueslirare?

Så är det absolut! Här fullkomligt vimlar det av duktiga gitarrister, många i bluesgenren.

Men så är det väl över hela vårt land tycker jag, jag önskar att det fanns lika många duktiga sångare, men det verkar som om man vill koncentrera sig på gitarrspelet och det i sin tur ger ett överflöd av superbra gitarrfantomer! Även lokalt blir det ju så, de yngre växer upp och blir inspirerade av de äldre gitarristerna, försöker ”överträffa dessa” och vips så har vi en ny kull med grymt duktiga strängbändare.. Generellt sett så är det väldigt många duktiga musiker som kommer härifrån trakten, jag tror det beror på att vi har en stark musiktradition, det sprider sig helt enkelt från generation till generation.

Det har också funnits många bra ställen att spela på genom åren, något som tråkigt nog försämrats kraftigt de senaste åren, många riktigt bra scener har försvunnit… Men det blir säkert bättre framöver, många driftiga yngre förmågor kommer med idéer och fixar klubbar och nya scener för livemusik. Inte så mycket bluesintresse dock, men det verkar finnas en eller annan som kan trygga återväxten!!!

Kontakten med Norge har väl egentligen växt fram de senaste 3-4 åren, framförallt i samband med bluesfestivalen, men helt klart finns det ju där en helt annan tradition, både med livescener och intresse bland skivbolag att promota och släppa bluesalbum!!! Se bara på ”Blueståget” som går mellan Verdal i Norge och Östersund.. Helt makalöst roligt initiativ, kostar skjortan att ordna men det fixar dom så självklart. Jag har spelat på tåget och det var sanslöst trevligt, äldsta vagnen var från 1917..!! Och man måste bara verkligen imponeras av Norges bluesklimat och deras kompromisslösa inställning till att arrangera festivaler och klubbar.

Jag kommer att jobba med flera väldigt duktiga akustiska musiker, både härifrån och från andra delar av Sverige. Intresse finns från skivbolag utomlands, jag hoppas väl hitta något bolag här i landet också, kanske något bra distributionsbolag. Men så är det ju idag, det är relativt enkelt att spela in en skiva, det är värre att hitta distribution och vägar att sälja den på, tyvärr.. Jag tror att Internet kan bli en succé i det avseendet, många hör av sig från hela världen ang. mina skivor, från Europa, USA, Australien, Canada och till och med Mexico, och det är ju kul. Jag hade ingen aning om att det finns ett bluesintresse i Mexico t.ex. men det är en universiell musikform vi alla älskar, jag märker också nu att i de gamla östeuropeiska staterna börjar ett starkt bluesintresse gro. Det är hur spännande som helst, och jag vill ju spela överallt!! Idag när detta skrivs så fick jag just en förfrågan från Argentina..

Det är ju så roligt att det man gör kan uppskattas så mycket t.ex i USA, jag menar det är ju bluesens hemland.  Att höra amerikanska bluesmusiker säga saker som att ”..du kan inte alls vara från Sverige med den rösten och gitarrspelet..” och ”..din röst låter som en äldre svart mans..”  Ja, jösses, vad ska man säga annat än att jag blir väldigt glad och ödmjukt tacksam för sådana kommentarer.. Det är det finaste betyg jag kan få, och det ger mig den glädje och motivation jag behöver för kämpa vidare.

Det här är bara början på en förhoppningsvis lång resa längs bluesens vindlande vägar..  

Hur kan de komma sig att så många duktiga akustiska bluesutövare får spela på bluesfestivaler utomlands, även om de inte är några större stjärnor här i landet?

Ja du, kanske det kan vara så enkelt som att det är hög kvalitet på akustiska musiker från Sverige, både tekniskt och känslomässigt. Jag tror att man utomlands har en lite annorlunda uppfattning om saken och ser det mer som det genuina, till rötterna mer knutna bluesalternativ som det ändå är.. Det är min teori i alla fall..

I Sverige är det svårt att bli ”stjärna” om du inte trakterar en elektrisk gitarr. Konstigt, men det verkar vara på det viset.. Spelar man akustiskt här hemma så kan man få agera uppvärmare eller spela i pausen mellan ”riktiga” bluesakter med elgitarr..?!  Haha, det är lite roligt och intressant faktiskt, jag har diskuterat detta fenomen med flera av mina bluesbröder som erbjuder ett akustiskt alternativ, och alla har upplevt samma sak!  Visst, många arrangörer gillar också det akustiska, men de kan tycka att en hel kväll med bara gitarr och sång kan bli tjatigt, både för publik och artist, och där kan jag ibland hålla med..

Men, det känns som om det vänder lite just nu, jag märker faktiskt ett större och större intresse för delta och countryblues, så det kanske blir ett uppsving även i Sverige. Det finns ju trots allt väldigt många bluesfans här hemma som verkligen gillar det akustiska!  Vid spelningarna jag gör så kommer det ofta fram folk som säger att de tyckte det var upplyftande med lite annorlunda blues, lägre volym och en större närhet till de som lyssnar. Och det känns verkligen skoj att höra, ibland sitter man i stort sett bland publiken och spelar, det blir ju så med mindre scener.

Jäkligt kul!!! Kontakten med publiken är oerhört viktig för mig.  

Du har ju en del olika projekt vet jag, kan du berätta lite mer om dessa? Du kör ju också i kyrkor, det är ju också roligt att du försöker den vägen. Hur har det gått med den delen och hur väcktes den tanken att spela i våra kyrkor? Är du också ute i skolor och pratar om blusen? Ger du också gitarrlektioner eller brukar du gå och ta egna lektioner?

Jag har en del projekt på gång ja! Några band och några duos, bl.a. ett elektrifierat gäng som heter The MudCats, vi spelar mest 50-60 tals inspirerad blues. Låtar av Howlin’ Wolf, Muddy, BB King etc. Svänger gott och jag gillar verkligen att spela med det här bandet!! Jag spelar ju mest akustiskt så det kan vara skönt med lite omväxling ibland. Sättningen är munspel, trummor, bas, gitarr och jag själv på slidegitarr och sång. Ibland kör vi med Hammond och piano också. Och så har jag en akustisk kvintett kallad Heart & Soul. Kontrabas, trummor, gitarr, mandolin, piano, slidegitarr och flera sångare, det är en annorlunda och härlig känsla att spela akustiskt med full sättning.

Detta gäng passar lika bra på en stökig bluesklubb som i kyrkan. Heart & Soul hoppas jag mycket på framöver!

En duo som jag gillar att jobba med är Good Stuff, med piano och slidegitarr spelar vi down home, juke joint blues i den gamla skolan! Här spelar jag slide på mina plåtburkar och sjunger, med mig har jag Mattias Nordqvist vid pianot. En fantastisk bluespianist, så rätt i olika genrer så man blir helt slagen till marken. Och jag gillar verkligen konceptet med slidegitarr och piano tillsammans, funkar väldigt bra då vi med pianots bredare klang och tonregister får en mer varierad repertoar än med två gitarrer, man får ju basgångar, ackord och ett soloinstrument till..

Good Stuff har rönt uppskattning utomlands redan, inte så många har hört oss i Sverige ännu så jag jobbar på det. Vi kör mest 1930/40-tals blues, lite eget också. En och annan spiritual finns givetvis på repertoaren. En duosättning som t.ex. Leroy Carr & Scrapper Blackwell gjorde klassisk på 1930-talet och som Henry Butler & Corey Harris har gjort de senaste åren. Ibland har vi med oss några goda vänner på munspel, kontrabas och trummor.

Blues i kyrkan. Jag fick tanken en dag att nog måste väl en så stark och känslosam musikform som blues och spirituals passa även i de svenska kyrkorna. Dels är akustiken i många kyrkor bra för laidback, akustisk musik, och de är fantastiska lokaler som rymmer en stor och, framför allt, en lyssnande intresserad publik! Så med bandet Heart & Soul spelar jag blues, soul och spirituals och det har varit succé överallt, folk uppskattar verkligen detta koncept så vi jobbar vidare med det. Ofta avslutar ju också bluesfestivaler med en gospelkonsert på söndagen och där passar vårt program extra bra.

Att berätta om den äldre formen av blues i skolor har jag fått förfrågningar om så nu har jag ett program att erbjuda. Jag visar lite videofilm med de gamla mästarna, spelar lite själv och berättar om bluesen, historien och dess olika utvecklingar. Samt lite om stilar på gitarr och sång. Några lektioner på gitarr har jag aldrig tagit själv, jag har lärt mig på gehör genom att lyssna på skivorna. Några har frågat om jag inte skulle kunna ge lite lektioner i bottleneck slide på gitarren, men jag har av tidsbrist varit tvungen att tacka nej. Nu har jag börjat fundera på det igen så kanske det blir av, jag har tänkt att kanske ge lektioner i blues och gospelsångteknik också, vi får se.

Läst ute på nätet om en av skivorna där det östes rosor över den. Så därför var jag tvungen att se dig uppe i Skellefteå på deras lilla bluesfestival. Och jag blev inte besviken, snarare imponerad och på den vägen är det.  Nu hoppas jag att det finns flera som känner till dig.

Ja, jag hoppas också på att få spela på fler festivaler framöver. Jag har ju som sagt inte jobbat med att marknadsföra mig så mycket, men nu tänkte jag börja kontakta festivaler och klubbar runt om i Sverige. Man kan väl säga att de som redan känner till mig och min musik är de som gillar akustisk blues, det finns ju många som även gillar den framförd på resonatorgitarrer och vi är väl inte så många som spelar aktivt i livesvängen på dessa instrument.

Denna intervju kan göra att fler känner till att det finns blues & spirituals uppe i norr. Jag hoppas på det i alla fall!

Intervjuare: Kenth-Åke Norman för Jefferson Blues Magazine..